Jag flyttade några år sedan till Alphyddan i östra innerstaden i Helsingfors. Alla som flyttar vet hur jobbigt det är att först packa ned allt och sedan upp allt igen. Sedan finns det de flyttlådor som innehåller saker som inte behövs akut och som aldrig packas upp, utan sätts direkt på vinden. Just i denna låda fanns alla mina minnes- och vänböcker från barndomen.
Vänböckerna cirkulerade alltid i klassen bland flickorna och man väntade otåligt på att få besvara alla de kluriga frågorna som fanns i boken samt skriva sin hälsning åt ägaren. Jag började läsa svaren. I boken fanns frågan om vilket skolämne man gillar mest och vilket minst. Svaren på den första var rätt så varierande. På den andra frågan fanns det nästan konsekvent bara ett svar. Matematik.
Jag började själv grundskolan samma höst som Berlin-muren föll. Koivisto var president, kalla kriget började ta slut och nya vidar blåste både över öst och väst. Brisen hittade nog aldrig riktigt fram till vårt matteklassrum, skulle jag säga. Lektionerna följde rätt så långt ett likadant mönster under alla dessa nio år. Läraren gick igenom läxan och ny teori på tavlan och sedan tog vi fram boken och räknade, räknade och räknade. Ensamma och hela lektionen. In och ut tränade vi ihärdigt såväl addition, subtraktion, multiplikation som division. Senare kom också bråkräkning, procenträkning, ekvationer, polynom och funktioner in i bilden. You name it. Allt som fanns i boken tränades och räknades. Fram till världens ände kändes det då som.
Jag vet att en hel del har ändrats sedan 1990-talet. Läroplanen är inte längre den samma, eleverna representerar en ny generation och den traditionella lärarcentrerade pedagogiken börjar vara historia. Ändå bekräftar forskning det som stod i vänboken. Matematik är inget populärt ämne bland eleverna. Varken i de längre eller högre årskurserna. Värför? Är det trots allt så att lektionerna går ut på att träna den mekaniska räknefärdigheten som sannolikt ändå upplevs rätt så tråkigt av en stor del av eleverna.
I mitt nuvarande yrke har jag arrangerat ett antal utbildningar där vi behandlar elevaktiverande pedagogik som centralt tema. Då deltagarna sedan testar olika arbetssätt i sina egna klassrum och skriver om sina erfarenheter, bekräftar iakttagelserna det som även teorin påpekar. De flesta elever aktiverar sig och börjar ta mera ansvar för sina studier som i sin tur leder till bättre skolframgång. Eleverna lär sig sociala färdigheter, diskuterar med klasskamrater som de tidigare bara vetat namnet på och stimuleras språkligt och kommunikativt. Bara då något görs annorlunda väcks en iver till läroämnet.
Jag har alltid haft respekt för klasslärare. De tar hand om våra barn, lär dem läsa, skriva och räkna, löser konflikter, plåstrar om sår och lyssnar till vänskaps- och kärleksbekymmer. Då man har flera olika roller och lever i ett högt tempo i vardagen, förstår jag att man kanske inte alltid orkar tänka på hur lektionerna kunde göras ”roligare” och mer aktiverande. Så man kör på eventuellt på samma sätt som min magister under 90-talet. För att lyckas variera undervisningen behövs konkreta tips om sätt och verktyg, en reflektion kring den egna pedagogiken och vilja att utvecklas.
Skrivare: Kaija Junttila
